Läser och hör att den legendariske TV- och radioprofilen Lennart Hyland har fyllt 100 år. Ja, nu stämmer det väl inte riktigt - utan mer att man firar minnet av Hylands födelsedag, som ju inträffade för 100 år sedan. På 50- och 60-talet fanns det bara en stor profil inom radio och TV-underhållning och även som sportkommentator. Bara en - han hette Lennart Hyland. Alla underhållningsprogram i radio och TV och i princip alla sportsändningar kommenterades och leddes av Lennart Hyland. Det är nästan omöjligt att greppa hur gigantiskt stor Lennart Hyland var. Han var "the king" helt enkelt.

Mitt personliga minne av Hyland är ett annorlunda möte med denne superkändis. I december 1961 skule det spelas en hockeymatch på Johanneshov i Stockholm. Tre Kronor skulle möta ett hopplock av spelare som diverse sportjournalister hade tagit ut. Man kallade helt enkelt laget för "Pressen",och de här matcherna hade blivit något av en tradition inom svensk hockey.

Just vid det här tillfället var mitt kära VIK på väg uppåt i alla tabeller och man hade ett storlag på gång. Till matchen mellan Tre Kronor och Pressen hade "Garvis" Öhrlund - givetvis - blivit uttagen att spela med Tre Kronor. Pressens lag innehöll tre VIK-forwards: Rolf Hallgren,Roger Olsson och Uffe Kjellamn. Det var stort - speciellt i Västerås och intresset var på topp. Jag och tre jobbarkompisar - Svenne,Bernt och Lennart - bestämde oss för att åka och se matchen. Ett stort äventyr 1961. Lennart var chaufför och vi andra tre jobbade på lagret hos Öbergs färghandel. Så Lennart erbjöd sig att köra. Det blev vanskligt. Snökaos och blixthalka. E18 fanns inte ens med i drömmarna,utan det blev tlll att åka de vägar som fanns. Genom Irsta och så vidare.

Lennart var som sagt chaufför,men han vågade inte och vägrade bestämt att köra i Stockholm. Så när vi kom till Vällingby,så stoppade bilturen och vi tog pendeltåget mot Johanneshov. Några stationer innan vi kom fram,så klev en medelålders herre ombord och satte sig mitt emot oss. Jag hickade till och viskade till Svenne: "Titta" Det är ju Lennartt Hyland!". Min haka åkte ända ner till magen men vi försökte att inte stirra allt för mycket. Hyland själv tittade på oss litet road  och började prata: "Var kommer nni ifrån grabbar?" Jag kaxade upp mig och svarade "Västerås". "Och vad ska ni göra i Stockholm då?". "Vi ska till Johanneshov och titta på hockey." "Vadå hockey - i Västerås spelar man äl bara bandy" sade Hyland med ett stort skratt. 

Här blev jag litet irriterad och påpekade med viss skärpa att "Det är faktiskt fyra VIK-spelare med i den här matchen!". Hyland nöjde sig med det - drog ner hatten över ögonen och slumrade in. 

När tåget stannade vid Johanneshov reste vi oss - även Hyland,som letade i rockfickorna och plockade fram fyra biljetter som han gav till mig. "Vad är det här?" undrade jag förvånad. "Det är fribiljetter till matchen" svarade Hyland och tillade "Hoppas ni får kul - var så goda!". Vi blev helt förstummade och fick inte ens ur oss ett tack! 

Men vi såg matchen och åkte så småningom hem till Västerås igen. Jag kunde knappt vänta tills jag skulle berätta för mamma - som älskade Lennart Hyland. Men när jag kom hem och berättade,så fnyste mamma bara tlll: "Herregud vilka fantasier! Jag tror inte ett ord!". Och det gick inte att övertyga henne! Ett möte med Lennar Hyland? Nää,det var inte ens möjligt...

 

 

 

I likhet med min vän Gurk-Olle,så lider jag sedan årtionden tillbaka av "skrivklåda". Jag har ett nästan sjukt behov att uttrycka mig i skrift. Har älskat det sedan mitten av 50-talet,då jag började "författa" små historier om den vilda västern med cowboys och indianer. När sedan sportintresset slog rot,så började jag skoja med litet egna matchreferat. På den här tiden fanns en dominerande sporttidning i landet,Idrottsbladet,som kom ut några gånger per vecka. IB hade sin styrka i att man hade lokala skribenter landet runt och man sökte kontinuerligt efter nya - via annonser. Jag chansade och skrev en ansöka till tidningen. Gissa om jag blev snopen när jag fick ett "JA" till svar! Det här var 1964 och under ett par år var jag tidningens representantt i Västerås. Skrev om alla idrotter,hockey,fotboll,fri idrott o.s.v. Efter ett par år kom andra intressen (Ingrid!!!) in i mitt liv. Jag startade familj och skrivandet fick vila. Men - skrivklådan fanns där. Jag prenumererade sedan mitten av 60-talet på "The Hockey News" och började skriva insändare där. Formligen dränktes i svar från hela Nord-Amerika. En av alla som svarade,visade sig vara free-lance-skribent och tillika scout för Chicago Blackhawks. Han bjöd över mig till Chicago,jag var där i ett par veckor och intervjudade spelare som Bobby Orr,Guy Lafleur,Börje Salming,bröderna Stastny och många,många fler! Det var fantastiska upplevelser. Fick en halvtimme privat med Bobby Orr,men förmanades att absolut INTE fråga om hur det var med hans knäskador...

När jag kom hem skrev jag artiklar om NHL och mina upplevelser. Blev då VLT:s expert på NHL-hockey och skrev inlägg varje vecka. Även i Nerikes Allehanda och Dala-Demokraten! Fick även frågan från ett par amerikanska magasin och skrev några artiklar om svensk hockey i nord-amerikanska hockeytidningar! Så kom plötsligt VIK in i mitt liv. Jag hade skrivit ett antal kritiska inlägg i VLT om hur VIK spelade och hur allting sköttes i föreningen. Blev uppringd av Börje Andersson,som ville träffa mig å styrelsens vägnar. Jag blev skiträdd. Trodde jag skulle svartlistas och portas från Rocklunda! Det blev tvärtom. Man ville ha min kunskap i föreningen och allt sedan dess har jag skrivit texten till klubbens matchprogram. Samt även varit redaktör för klubbtidningen "Passningen" under flera år.

I våras skrev jag min sista text för programbladet. Hälsan inom familjen sätter stopp. Fick dock det fina erbjudandet att ansvara för klubbens historik och det kändes som ett hedersuppdrag som jag bara måste tacka ja till. Har nördat in mig totalt på svensk hockeyhistoria och vet nog det mesta som går att veta om den svenska hockeyhistorien - inte bara VIK. Och slutligen - skrivklådan? Den går aldrig över...

Tillka igen på "min" blogg efter ytterligare ett längre uppehåll. Detta trots att jag efter det senaste inlägget lovade att "nu ska det bli skärpning". Men saker händer som förändrar allt. Alla mina trogna följare är värda att få veta "varför" - så här är min berättelse:

-Jag har redan tidigare berättat om problemen och allt elände som min Ingrid drabbades av med början för ett år sedan. Som förde med sig två stora operativa ingrepp och som orsakat en djup och svårhanterad depression. Jag skulle också få min del...

-För ungefär tre år sedan upptäckte jag att min vänstra hand började svullna upp. Fingrarna blev som stora korvar och styrkan i handen avtog allt mer. Jag gjorde som man brukar: ryckte på axlarna och tänkte att "det är något tillfälligt". Det var det inte. Efter två månader kontaktade jag min läkare som direkt skrev remiss till reumatologiska avdelningen på lasarettet. Där stod man helt frågande,men efter en del grubblande och tester så ordinerades cortison.  Yes - svullnaden försvann,men styrkan i handen kom inte tillbaka - tvärtom. Nu började ett intensivt testande. Man skar en bit här och en där och skickade till labb för tester. Ingen lösning. Det fick bli intensiv fysioterapi. Men efter ungefär två års grubblande och testande av olika preparat,så kom diagnosen: Inklusionskroppsmyosit,en slags muskelsjukdom som inte går att bota! Symptomen kan lindras,men någon egentlig bot finns inte. Det kommer att  bli sämre - succesivt  och de flesta drabbade hamnar till sist i rullstol.

Nästa smäll kom frå hjärtavdelningen. Man hade konstaterat en oregelbundenhet i mitt hjärtarbete,så det inledde en mängd nya tester. OCH preparat. Det mynnade ut i att man nu håller noggrann kontroll på mitt blodtryck och min hjärtverksamhet. Här pågår arbetet alltjämt med nya tester i augusti...

Men sedan var det väl slut? Nänä. Min hustru upptäckte en ful fläck på ryggen och vi tyckte att jag skulle kolla med hudkliniken. Inte helt enkelt numera. 

Det fick gå via vårdcentralen,där läkaren fotograferade "fläcken" plus ytterligare ett helt gäng,och skickade bilderna till hudkliniken för bedömning. Det kom raskt en remiss som dock tog nära åtta månader att få svar på. Innan jag fick en tid - i Stockholm! Jag avböjde och fick då vänta två månader ytterligare innan hudkliniken äntligen kallade. Här opererades en bit på ryggsidan bort och skickades för utvärdering. Svaret blev att det fanns spår av hudcancer,så det blev en ytterligare operation - nu en större bit som avlägsnades. Samtidigt konstaterades hudförändringar på ännu ett ställe på ryggen,samt på sju (7) ställen på huvudet och i ansiktet. Det blev nya operativa ingrepp. Totalt blev det således tre operativa ingrepp på ryggen och sju på huvud/ansikte. Det senare ingreppet innebar tre timmar på operationsbordet och nej - jag var inte nedsövd. Bara lokalbedövad...Det här har gjort att sommaren hittills har innehållit minst två läkarbesök i veckan för mig och när hustrun och jag satt och summerade våra sammanlagda besök hos läkare sedan januari,så kom vi upp i 46 gånger! Tro det eller ej. 

Det här har givetvis inverkat på hela vår livssituation. Jag har totalförbud mot att vistas i solen. Måste alltid ha långa strumpor,långärmade tröjor och hatt/keps. Vi måste nu hela tiden anpassas oss efter nya kallelser till lasarett och läkare och kan inte göra längre planeringar än typ dag-för-dag. 

Så - detta är anledningen till att jag inte har haft ork eller energi att lägga på det som jag älskar så mycket - ishockeyn och VIK. Jag är kolossalt ledsen och deprimerad över hela situationen,som gör att all min/vår energi går ut på att peppa varandra i vår livssituation.

Det här är alltså en kort (!) sammanfattning över varför jag inte har synts/märkts i några hockey-sammanhang på extremt länge. Jag vill absolut inte att man ska snyfta med mig/oss,utan mera förklara varför. 

Förhoppningsvis hittar jag ny kraft och ork att köra på med hockeyn. Som ändå är av typ bensin i min maskin...

 

 

Jodå - jag finns fortfarande. Även om det var på tok för länge sedan jag gjorde något inlägg i min egen blogg. Alldeles för  länge,men det finns orsaker. Jag återkommer i slutet av det här inlägget. Ska nu verkligen ta mig i kragen och se till att det blir mer kontinuerliga inlägg - återkommer till det också...

***************

Men nu - hockey och speciellt VIK. Som just nu är mitt i uppbyggnadsfasen - inte så mycket laget som sådant,utan mera spelarna själva- individuellt. Den 30:e maj spikades alltså truppen inför säsongen 19/20. Rekordtidigt! Det har aldrig hänt i klubbens långa historia att man har "satt" truppen så tidigt. Intressant. 

**************

Jag hävdar fortfarande bestämt att VIK av årgång 18/19 är det bästa jag sett av gulsvart på 60 år! "Hur fan kan du mena det" har kommentaren varit. Jo - jag ser då till förutsättningarna,såväl ekonomiskt som sportsligt. Att "vi" kom från en anonym tillvaro i Hockey-ettan,till att kliva upp i landets näst högsta serie - otippade och med litet av "jaja  - gör så gott ni kan,så kanske det fixar sig med nytt kontrakt". Trion Zäta,Pannan och Ivve hörde inte på de kommentarerna,men Thomas har erkänt att efter premiärmatchen (0-5!!!) i Karlskrona så blev han "osäker". Men det hände något alldeles speciellt i det gulsvarta omklädningsrummet. Och att laget slutade som trea i tabellen,blev en chock för hockey-Sverige.

*********************

Inför kommande säsong så ser det på papperet ut som att laget är - starkare! Det intressanta är HUR truppen har byggts. Man har inte tittat på spelarmarknaden och vad som finns tillgängligt,utan i stället kollat "vad behöver vi". Man har gjort ungefär som när jag går till ICA Maxi och handlar: gjort en inköpslista baserad på vad familjen behöver och handlat därefter. Hittills har det konceptet funkat perfekt i två säsonger. Men - nu kommer "examen" - i år blir VIK garanterat inte någon under-dog. Tvärtom. Och i min egen värld - jag har följt spelarmarknaden extremt noga - så ser VIK ut som : "the team to beat",alltså högst upp! En farlig tanke,visst - men man får lov att lära sig leva under press. Så - ja,VIK är min favorit till seriesegern.

********************

Tack o ajöss till Pantern. Sörjda och saknade av ingen norr om Malmö. Det går inte att leva på konstgjord luft hur länge som helst. Nu sprack bubblan rejält. Men då får vi "tillbaka" Almtuna i stället. Suck...

*********************

För mig och min familj har det gångna året varit en utdragen mardröm. Min fru har tvingats till två riktigt stora operationer och mitt emellan ingreppen så gick tyvärr min svärmor ur tiden och in i en bättre värld. Slitet med att komma ur den extrema depression det här har inneburit för min hustru (och för mig givetvis) har fått oss att gå på knäna,bokstavligt. Jag tvingades släppa mina uppdrag i VIK strax efter nyår,då jag inte orkade längre. I dag ser livet ljusare ut,men vi går båda i terapi och får behandling. Min hustru mår "ganska" bra,men är långt ifrån samma person som tidigare. Det är därför med stor sorg i hjärtat jag måste meddela att säsongen 18/19 - den 41:a som aktiv i klubben för mig - fick bli den sista. Jag orkar helt enkelt inte lägga ner det jobb och den energi som jag kräver av mig själv,för att prestera det jag vill för VIK:s del. Jag lämnar på egen begäran den klubb som jag älskar så kopiöst mycket och som har betytt och kommer att betyda,så mycket för mig. Hela min famil är färgad gulsvart ända in i rötterna. Den färgkombinationen kommer aldrig att blekna. Jag kommer att finnas på plats vid varje match även i fortsättningen - dock utan en aktiv roll. Kanske som en slags - ambassadör om någon vill ha mig.

*********************

Den energi som jag kan uppbåda,kommer jag att försöka lägga på den här bloggen i fortsättningen. Betydligt oftare och mer innehållsrikt än tidigare. Så - tro inte att jag bara glider iväg som en försvinnande dimma - Säger som Arnold: "I will be back"...

 

Ja för att använda rubriken: Det tycker jag! Hockeysäsongen som pågår just nu,känns som rena julafton varje dag! Jäklar vilka matcher vi har! Men - desto mer svider det att inte VIK finns med där denna gång. Jo jag vet - mycket vill ha mer. Jag känner likadant. Stolt och glad över lagets framgångar under säsongen,men vi k-u-n-d-e varit med där fortfarande...

***************************

Så det blev Leksand. Det gör inte mig gladare precis. Men bara att konstatera att man mötte ett  blekt Mora,som inte lyckades störa sina kusiner från Tegelarenan eller vad den nu heter. Har pratat med flera tränare och experter,och domen är samfälld: Mora hade många duktiga spelare,men man hade aldrig något lag! Och med 11 importer i truppen så är det svårt att få ihop en gruppdynamik. Eller som en spelare uttryckte det till mig: "En transatlant i laget funkar bra. Men blir det två eller flera,så tar de över hela omklädningsrummet"!

*************************

Men vi hälsar Mora IK välkomna till Hockey-Allsvenskan,Sveriges roligaste liga. 

**************************

Ett annat viktigt fakta är att årets upplaga av SHL och Allsvenskan varit den klart sämsta på många år. Det är också en åsikt som jag framkastat till både sportchefer,tränare och s.k. experter och fått medhåll från alla håll. Anledningen är givetvis att så många unga talanger sticker till Nord-Amerika så fort de lämnar baby-åldern. Denna säsong har drygt 100 svenskar förekommit i NHL-rinkarna! Det är nästan fem hela landslag! Tacka sjutton för att kvaliteten på de som är kvar sänks rejält.

*************************

I skrivande stund har Oskarshamn en rejäl chans att ta klivet upp i SHL. Det vore en helt underbar käftsmäll för det etablerade hockeyetablissemanget! Vilka problem som skulle skapas! Hoppas,hoppas. Att laget leds av fenomenet Per Kenttä,gör saken bara bättre. Han är en perfekt representant för det ursprungliga hockey-Sverige. Och nej - han är inte bara "en kul figur". Få om ens någon i landet,har hans gedigna hockeykunnande och garanterat INGEN har hans utstrålning. Ödmjuk,jordnära,skicklig och sanslöst rolig! 

************************

Pratade själv med Thomas Paananen om Oskarshamns framfart. Han menade att laget gör och spelar precis som Timrå gjorde i fjol vid samma läge. Dock verkar Timrå ha glömt bort vad som ledde dem och deras spel till att  sparka ur Karlskrona ur SHL. Så sammantaget: Det här kan mycket väl gå hela vägen för IKO!

***********************

Till sist såg jag på en sändning från NHL,en intervju med förra superstrjärnan Guy Lafleur. DÅ slog det mig att jag faktiskt själv gjorde en på-plats-intervju med just Guy Lafleur i Chicago 1978! Jag fick en halvtimme på tu man hand och - jodå,jag har hela intervjun kvar i min byrålåda! Det var som faan...

 

Färdigspelat för VIK:s del,ett par veckor har gått och man börjar redan känna suget efter en ny hockeysäsong. Är jag aningen konstig? Ja - antagligen. Så här långt in på säsongen har jag grovräknat och konstaterar att jag sett cirka 400 matcher hittills. Och det är låångt kvar på säsongen...

*******************

Det har varit en smått ofattbar säsong. Och givetvis är smaken och känslorna olika men jag hävdar bestämt att 18/19 är VIK:s bästa genom alla tider! Nää  säger många. Joo säger jag,lika bestämt. Sett till förutsättningarna jämfört med andra säsonger,så finns inget som slår årets säsong. Vi avslutade också med fantastiska 11 vinster på de 12 sista matcherna. Och ändå räckte det inte till! Jag hävdar lika bestämt att första hemmamötet mot Leksand är VIK:s bästa match genom alla tider! Den var så perfekt genomförd,så taktiskt och tekniskt fullbordatt mot tunga Leksand inför storpublik. Så - joo,jag står fast vid det!

*****************

Säsongens lirare? Ja det kan inte bli någon annan än Samuel Ersson. Vilken debutsäsong han haft som senior!

*****************

Och snälla - det är dags nu att sluta vara bitter över spelaförluster och anklaganden mot hjärtlösa spelare. Alla som spelar hockey på allsvensk nivå,har en strävan att nå så högt som möjligt. Åtminstone nästan alla. Det är drivfjärdern/lockelsen som får unga spelare att fortsätta satsa. När de så efter otaliga timmars träningar genom åren,fått den chansen EFTER att VIK:s organisation har "fostrat" dem - så unna dem då denna framgång. Även om kommentarer som "Jag älskar att spela för VIK och den här publiken" och "jag brinner för VIK",hela tiden publiceras. Och visst - varför skulle de inte göra det? När de då ändå får anbudet,så tänk er själva in i dera sits. En spelare i sina bästa hockeyår, som spelar i VIK och inte har drivet att nå SHL är egentligen inte värd att representera VIK! Och visst - jag blir lika ledsen och besviken varje gång vi tappar spelare till högre ligor,men jag försöker förstå.

****************

Allsvenskans bästa spelare? Njaa,inte Tony Mårtensson i Almtuna? Nej. Han har visserligen producerat i mängd - för egen del - men har han lyft sitt lag? Nej,tvärtom så har Almtuna gjort sin sämsta säsong på många år! Men Tobias Enström i MoDo? Ne - samma där. Han har producerat och spelat OK,men har han lyft sitt MoDo? Nej - tvärtom så har MoDo gjort sin sämsta säsong på många år. OK - men Mattias Ritola i Leksand? Nej - definitivt inte! Min röst på seriens bäste går till Oskarshamns finländske forward Arsi Piispanen! En lirare i ordets rätta bemärkelse! Stor karaktär- - stor som spelare,smart,teknisk och taktiskt driven. Han har både producerat OCH lyft sitt lag till höga höjder! Där har ni mitt val!

*****************

Och nu är Oskarshamn med och stökar med SHL-laget Timrå! Håll med om att det vore en praktfull käftsmäll åt hela hockeyetablissemanget om lilla IKO tar klivet upp! Jag har inta känslor för vare sig IKO eller Timrå,men tanke är sååå lockande och rolig! SÅ - go,go,go IKO!

 

*****************

Slutligen och med stor sorg och saknad i hjärtat,så måste jag berätta att jag nu släpper alla redaktionella uppdrag inom VIK. Jag har helt enkelt inte orken och drivet på grund av min familjesituation,att både göra det jag vill och önskar inom VIK,och samtidigt ha orken att stötta och pusha min älskade hustru tillbaka till livet igen. Jag har varit verksam inom VIK i 41 år och säger återigen att det 41:a året var det roligaste och finaste jag upplevt. Nu kommer jag att lägga all "överbliven" energi på den här bloggen och försöka hålla den uppdaterad kontinuerligt och göra den läsbar. Blir glad att se att "Gurk-Olle" Loklint tar hand om skrivandet och tyckandet! Perfekt person i det sammanhanget! Stort lycka till Olle - vi ses i hallen allihopa!

Den senaste tiden har debatten blossat upp betr. en ny och funktionell arena. För ishockey och för andra större evenemang. Diskussionen förs - och har förts - på allehanda sociala och andra medier, via mer eller mindre i sakfrågan insatta insändare och åsikterna går givetvis som alltid, isär. Det första man ska komma ihåg är att INTE jämföra VSK-Fotboll mot VIK Hockey. Två helt skilda och icke-konkurrerande sporter. Det diskussionen kan man klippa av genom att helt kort notera att VSK Fotboll spelar i landets näst högsta liga. Precis som VIK gör med sin hockey, så där ligger vi lika.

Någon har påstått att VIK Hockey i dag inte behöver en ny arena,eftersom man i dag har en fullt funktionerande sådan. Det stämmer inte alls. ABB Arena Nord/Rocklundahallen fungerar i dag tack vare konstgjord andning på nästan alla nivåer. Funktionellt fungerande är ett rent hån som epitet.

Alla vi som på något vis är ideellt arbetande för VIK,vet och kan verifiera hur tungjobbad hallen är i dag. 

Den 17/9 1965 invigdes Rocklundahallen med pompa och ståt. Sedan dess har man genomfört flera renoveringar,den senaste 2007 och det var också den minst genomtänkta och uselt genomförda av alla gångerna som man har byggt om. Bland alla missar som gjordes,så var väl den värsta att man helt enkelt "glömde bort" press och media! Den befintliga dåvarande pressläktaren byggdes helt enkelt bort och ersattes med restaurangplatser. Pressrummet gick samma öde till mötes. När så säsongen skulle ta sin början,så fanns helt enkelt inga platser eller planer för hur man skulle härbärgera press/media. Trots tidiga påpekanden och förslag från VIK-håll,så GLÖMDES alltså utrymmen för media och för sekretariatets personal.

Så första säsongen fick helt enkelt media finna sig i att sitta och bevaka matcherna i restauranglokalerna.

.Allt medan man gnuggade geniknölarna för att hitta en lösning. Så småningom fixades en nödlösning då den s.k. hyllan uppe i norra hörnet byggdes om för mediafolkets räkning. En lösning som inte ens blev halvbra utan ett stort och pinsamt skämt. Pressrummet? Njaa - det fick man dela med restaurangens gäster. Vilket gjorde - och så fungerar det än i dag - att det s.k. "pressrummet" med jämna mellanrum hyrs ut till olika företag under VIK:s matcher. Då får press o media finna sig i att hålla hus ute i korridorerna,bland mer eller mindre glada matgäster. Så pressutrymmena är fortfarande i dag en stor pinsamhet att visa upp då TV och press/media kommer på besök. 

Och skulle - eller när VIK kommer att gå upp i SHL,så blir frågan: Hur hanterar man press/media då? Då fungerar lokalerna inte ens som nödlösning. Och den nuvrande "presshyllan"? Enligt vad jag vet så är den inte konstruerad för så många personer som i dag finns där under matcherna. Det kan alltså t.o.m. vara så illa att det är farligt att befinna sig där.

Det sägs från kommunalt håll att när/om VIK går upp i SHL,så får man en ny hall. Den dagen det skulle ske, så är det för sent. ABB Arena Nord håller inte som SHL-arena och kommer aldrig att godkännas som sådan. Men vi kan ju alltid hyra in oss i Örebros varma och välkomna arena. Vi har ju testat på Eskilstuna vid några tillfällen på 90-talet så...

VIK har hittills spelat 1.563 matcher i "Skräcklunda". Själv börjar jag med sorg i härtat inse att jag förmodligen aldrig hinner uppleva en ny fungerande hockeyarena i Västerås under min livstid. Kom ihåg att när/om beslutet tas,så är det ett antal år innan en eventuell hall står där - färdig och redo.

 

 

 

Jag utlovade för några dagar sedan en "bra" artikel rörande ryska hockeyspelare i VIK-tröja. Det var en helt felaktig beskrivning inser jag nu. Artikeln som kommer är - i bästa fall - intressant,men samtidigt berättar den en djupt tragisk historia,indirekt relaterad till VIK. 

När det gäller ryska ishockeyspelares framträdanden i VIK,så har de blivit ganska många genom åren. De flesta kommer ihåg Mishat Fahrutdinov,Alexei Salomatin,Sergei Fokin och Andrei Lulin. Men fler än så? Jag vågar sätta hur mycket som helst på att INGEN klarar av att namnge de övriga ni (9!!) som representerat VIK på ena eller andra viset: genom provspel,eller att ha floppat eller korttidsinhyrningar. Jodå - som sagt: totalt är de 13,ryssarna som representerat VIK. Knappt hälften har gjort vad man kan kalla succé.

Först ut var Mishat Fahrutdinov. Han kom till VIK hösten -89 och blev en mega-hit för klubben. Han blev superpopulär i alla led i Västerås. Öppen,trevlig,glad och en rasande skicklig hockeyspelare. Han följdes av Alexei Salomatin,som även han blev en succéspelare med sin teknik och sin eleganta skridskoåkning. Därefter kom Sergei Fokin. Stor,mäktig och råstark,blev han en rejäl backklippa i laget. Efter Fokin kom Andrei Lulin. Ni vet - han med de fruktade höfttacklingarna som kallades för "korsbands-mördaren" av vissa. Lulin var stenhård och helt skoningslös. Konfronterad svarade han kort: "Bara riktiga män spelar hockey".Tillsammans med Lulin kom forwarden Andrei Korolev. Som blev en märklig historia. Han verkade ha allt,men lyckades inte alls,utan skickades hem till Moder Ryssland ganska omgående. Så plötsligt dök det upp ett gäng "provspelare": Dmitri Stulov,Mikhail Shubinov och Valeri Tcherny. Ingen av dessa lyckades,även om Stulov så småningom blev ryska landslagsback.

Och så var det förstås han - Denis Chervyakov. Hårdast av de hårda och en formidabel skräck för alla motståndare. Han fick givetvis alla domare emot sig. Domarkommiténs ordförande Dag Olsson konstaterade kort: "Han ska bort från svensk hockey". Och så blev det. VIK vek ner sig och sparkade "Chervy",vilket i sig var ett riktigt justitiemord. Chervyakov var en riktigt bra back.Samtidigt med Chervyakov testades också Dmitri Tchikin,en liten,ettrig och riktigt "smutsig" back. Han blev kortvarig i klubben,men skapade tillsammans med Lulin och Chervyakov en riktigt fruktad rysk backtrio i VIK,under en kort sejour.

Sedan dröjde det fram till januari 2001,då nya, unga VIK gick mot kvalspel,och förstärkte med Andrei Lulins barndomskompisar från Saratov: Vadim Molotilov och Ali Bourkhanov. Det blev succé. Både Vadim och Ali var riktig bra hockeyspelare,som hjälpte VIK ta steget upp till allsvenska höjder igen. Och den senaste i raden kom via Arboga: det var Mikhail Zhukov eller Joukov,som hans namn försvenskades till. En mycket begåvad lirare,som än i dag spelar i ryska KHL.

Det var de det. Så till tragedin. Några år tillbaka kom beskedet att Ali Bourkhanov omkommit i en bilolycka. För bara några dagar tillbaka fick jag vetskapen om att det inte var riktigt. Bourkhanov hade visserligen varit inblandad i en bilolycka där alkohol spelat en avgörande roll,men den omkomne var Bourkhanov junior,då en yngling på 17 år,som ansågs extremt begåvad som hockeyspelare och spåddes en lysande framtid. Klubbarna  Moskva hade jagat unge Bourkhanov,men mamman ansåg att han var för ung för att lämna hemmet. Så kom bilolyckan,där fordonet som pappa och sonen Bourkhanov tillsammans med en annan man,var inblandade i. Unge Bourkhanov slungades genoom vindrutan då bilen kolliderade med ett träd. Han syntes vara helt oskadd efteråt men "mådde konstigt". Olycksplatsen låg långt ute på landet och innan ambulans kom till platsen,hade ynglingens tillstånd försämrats drastiskt. Han avled strax därefter på lasarettet. Ett dråpslag för familjen Bourkhanov givetvis.

För Vadim Molotilov har livet varit bättre. Han väntar nu tillsammans med sin hustru,tillökning i familjen. Andrei Lulin bor och arbetar i Västerås som byggnadssnickare. Alexei Salomatin avled för knappt ett år sedan och Mishat Fahrutdinov? Han knegar på som hockeytränare i ryska VHL.

Ali Bourkhanov,Andrei Lulin och Vadim Molotilov.

 Så har då - äntligen? - den hockeyallsvenska försäsongen avslutats. Nu på fredag - 21/9 - börjar allvaret inför en säsong som ser än mer oviss ut än någonsin.

De allsvenska lagen har totalt sett spelat 106 försäsongsmatcher och här kommer ett litet valhänt försök att göra en analys. Som egentligen är omöjligt med tanke på att det är just - försäsongsmatcher. Man har givetvis mött lag av skiftande dignitet, många lag har valt att möta lag från hockey-Ettan, andra har fokuserat på utländskt/SHL-motstånd. Det här blir bara ett litet försök till analys:

-Totalt har de allsvenska lagen mött varandra 30 gånger på försäsongen. Man har mött lag fån hockey-Ettan och utlandet vid 27 tillfällen, medan man spelat mot SHL-motstånd vid 17 tillfällen.

En tabell för försäsongen kommer här nedan,men man konstaterar att Karlskrona vunnit samtliga sina matcher. DOCK - i många fall mot lag från lägre division. Men 13 insläppta mål på 8 matcher imponerar.

AIK är trots allt laget som imponerat mest. Sju insläppta mål på lika många matcher,vittnar om att Tomas Mitells försvarsstrategi är klockren.

Det har klagats en del på VIK:s effektivitet. Här framgår dock tydligt att flera lag har svårt att "måla". Tingsryd har gjort 17  mål på sju matcher: 

Hårdsatsande SSK har blott orkat med 16 mål på nio matcher.

Vita Hästen har gjort 18 mål på sina sju matcher. Almtuna likaså.

Men värst är trots allt IK Pantern. Som mäktat med åtta mål på sina sex matcher.

Så - ett KHK som "serie-etta" efter försäsongen är kanske ingen "äkta" fingervisning.

AIK som tvåa - se upp där! Här har vi nog seriefavoriten!

VIK är kanske överraskande trea i den här tabellen! Tänk vad ni vill om det. Visst - man har mött tre lag från hockey-Ettan - men det har nästan alla allsvenska lag gjort. Så...

Stora - eller snarare - gigantiska problem har Jocke Fagervall med sina Björklöv. 30 inslöppta mål på åtta matcher känns rejält oroande. Jag såg laget möta Luleå och blev smått chockad över försvarsspelet!

Men som sagt - det här är en analys utan mer än kuriosa-värde. Dock med en del fingervisningar,eller hur?

 

 

		1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.
Karlskrona HK		8	6	2	0	0	34-13	22
AIK		7	5	1	0	1	34-7	18
Västerås IK		10	5	1	4	0	27-23	17
BIK Karlskoga		7	4	2	1	0	28-18	16
IK Oskarshamn		7	5	0	1	1	26-19	16
Tingsryds AIF		7	5	0	2	0	17-18	15
Leksands IF		9	4	0	4	1	27-22	13
Västerviks IK		8	4	0	4	0	25-24	12
IF Björklöven		8	3	1	3	1	28-30	12
MoDo Hockey		6	3	0	1	2	20-20	11
Södertälje SK		9	2	1	5	1	16-25	9
IK Vita Hästen		7	2	1	4	0	18-22	8
Almtuna IS		7	2	0	5	1	18-23	7
IK Pantern		6	1	0	5	0	8-17	3
1=	spelade matcher
2=	vunnit under ordinarie speltid  = 3 poäng
3=	vunnit efter over-time/straffar = 2 poäng
4=	förlorat under ordinarie matchtid = 0 poäng
5=	förlorat efter over-time/straffar = 1 poäng
6=	mål
7=	poäng

Ser att unge Jonatan Berggren draftade av Detroit Red Wings i somras. Upptäckte och insåg först nu, vem han är. Antagligen okänd för de flesta västeråsarna, som k-a-n-s-k-e i stället kommer ihåg hans pappa? Inte? OK - då ska jag berätta:

Sommaren 1976 hade VIK fått tips om en 19-årig mycket talangfull back som då spelade för Enköpings IS i div.3 och som spåddes en ljus hockeyframtid. VIK-ledningen tog kontakt med Håkan och erbjöd honom att komma och representera VIK, ett VIK som då var ganska på dekis och på väg neråt i seriesystemet. 

Håakn tackade "ja" under förutsätting att han fick ta med sin kompis,Thom Eklund, en annan mycket lovande yngling från Enköping. VIK-ledningen samtyckte och resten är som man säger - historia. Håkans sejour i VIK blev tvåårig och omfattade totalt 19 matcher. "Korven" - som han kallades - satte aldrig några som helst avtryck som spelare i hockeyhistorien. Två säsonger, 19 matcher och tre assists blev resultatet. Det blev en snabb resa tillbaka till Enköping och div.2-spel för ESK. Håkans kompis däremot - Thom Eklund - lyckades bättre. Han hamnade via VIK och Björklöven i Södertälje, där han var med och vann SM-guld, spelade tre VM. två OS och en Canada Cup, med VM-gudet 1987 som största merit.

Men Håkan då? Han spelade vidare för ESK till 1988 och blev sedermera pojklagstränare i föreningen. Sorgligt nog lämnade han de jordiska hockeyrinkarna i november 2013, och fick aldrig uppleva sonen Jonatans väg uppåt i hockeylivet. Jonatan visade tidigt stora talanger och flyttade 2015 upp till Skellefteå, där han gorde SHL-debut under säsongen 2017/18. Hade då visat sig vara så pass löftesrik att han draftades av Detroit Red Wings som #33 i rond 2 av den årliga NHL-draften nu i midsomras. Det blir intressant att följa Jonatan i hans fortsatta hockey - TROTS att han inte har större VIK-koppling än att hans pappa Håkan spelade för gulsvart i två säsonger på 70-talet.

 

Med 23 dagar kvar till seriepremiären i Hockeyallsvenskan,så är det precis nu som det börjar trappas upp och slipas ordentligt. VIK har avverkat fem  träningsmatcher,varav tre i Proofdoor Cup i Köping. Vet egentligen inte om matcherna i Köping gav så mycket mer,än tillfällen för juniorerna att visa upp sig. Att spela två matcher med nio juniorer i uppställningen - njaa,jag är tveksam. Däremot ett briljant tillfälle för VIK som klubb att visa kollegor och fans ute i distriktet att "vi" finns och gärna kommer och visar upp oss och skapar PR för vår klubb och för sporten.

Nu återstår för VIK att spela fem matcher mot kommande allsvenskt mmotstånd. Det blir fem stycken livsviktiga matcher. Nu får man på allvar bekänna färg och erfara hur säsongens motstånd kommer att gestalta sig. Det här är fem matcher som absolut INTE är av vänskapskaraktär. Långt ifrån. Det gäller respekt och det gäller att lära sig. Var står VIK? Hur är säsongens motståndare? Vilka av 13 nyförvärv kliver fram och gör skillnad? Av de fem matcherna som ska spelas närmast,möter vi bland annat Leksand och AIK - två av de tyngsta favoriterna i serien. Oerhört intressanta möten och som sagt: vänskapsmatcher? Glöm det. Det begreppet förvann för typ 25 år sedan...

Hittills har åtminstone jag imponerats av Kalle Östman,Sebastian Benker och Mikael Frycklund. Dessa känns som ledargestalter och anförare. Det snackas litet om ineffektivitet och brist på målgörare. Håller inte med. Vi har presumtiva snipers i såväl Mattias Beck som Marcus Bergman och Sebastian Benker. Jag har ingen oro där. Två riktigt bra målvakter i Marcus Dahlbom och Samuel Ersson finns också som stabila trygghetspelare. Och det är först nu som man börjar prioritera spelet i BP och PP - så kallade "special teams". Här gäller att få igång en så uttalad skytt som Lukas Zetterberg,men samtidigt inte luta sig enbart mot enbart "Lucke",utan involvera fler. Intressanta utmaningar för firma Paananen & Ivarsson.

Jävlar vad jag ser fram emot säsongen...

Avslutningsvis något helt annat:

-Hörde från Ryssland att biljonären tillika presidenten i SKA St.Petersburg,planerar att låta bygga världens största hockeyarena! Den ska byggas i St.Petersburg och kunna ta in 22.500 åskådare! Priset? Beräknat ttill 295 miljoner! DOLLAR! Lär vara inflyttningsbar till 2022 - 2023. Det blir nå´t det...

 

Nu när lagen är inne på säsongens fjärde vecka,så börjar tankarna och spekulationerna flöda fritt. Från alla håll. Alla tror givetvis på just "sitt" lag och åsikterna är givetvis fria. VIK har hittills avverkat en match,men fr.o.m. fredag kliver man in i ett riktigt intensivt matchprogram,med fem matcher på åtta dagar. Där torde åtminstone en hel del av funderingar och tankar komma att rätas ut. 

Huruvida laget är fågel eller fisk,går naturligtvis inte att utläsa ännu. Jag är ju som de flesta vet,en obotlig optimist och den enda gången jag varit tveksam var nog inför förra säsongen och det kommande äventyret i Hockey-ettan. I år fortsätter min optimism,men då jag är en usel tippare (endast bra på att tippa publiksiffran!) så väljer jag att avstå. Återkommer efter nästa veckas spel med en mer djupgående analys...

En sak är jag dock toksäker på: i Alexander Younan har VIK gjort årets fynd! Han kommer att bära det här laget...

En titt i övriga lags plus- respektive minus på spelarsidan,visar att omsättningen varit stor. Ser också att kvaliteten på spelare från Hockey-Ettan har uppmärksammats. Hela 25 spelare från Hockey-Ettan har fått nya kontrakt med allsvenska klubbar. Så  man märker tydligt att lagen högre upp har fått ögonen på spelarna i lägre divisioner. Givetvis till stor del härrörande ekonomi och spelartillgång. 

Spinner vidare på samma tema och ser att 37 spelare går från Allsvenskan till SHL! Sammanfattningen blir då att Hockey-Ettan och Allsvenskan är formliga talangfabriker och att spelare från lägre serier,har alla möjligheter att avancera hierarkiskt förutsatt att deras utvecklinskurvor går uppåt.

En stor snackis i hockey-Sverige har annars varit den "odödlige" Conny Strömberg. Som nu,inför 43-årsdagen,tar ny sats i karriären. Oavsett vilken serie det blir så är karl´n ett fenomen i sig! Vi får se om det blir i Arboga eller någon annanstans,men han kommer att dra ögonen till sig och skapa rubriker - tro inget annat.

Och så måste jag bara skicka en gigantisk hyllning till en av VIK:s bästa OCH mest populära spelare någonsin - Mishat Fahrutdinov,som i dag - 22/8 - fyller 60 år! En fantastisk spelare och en lika fantastisk människa. Det blev åtta säsonger i VIK, med 83 mål och 135 assists plus insatser på isen som fick publiken att stöna av glädje. Jag fick förmånen att bli nära vän med Mishat och hans familj och har mängder med oförglömliga minnen från den tiden. Glömmer aldrig 2-2-matchen mot Leksand 1994,då VIK låg under med 0-2 med 25 sekunder kvar av matchen. Där Mishat räddade poäng med två gjorda mål på nio sekunder!

Nu laddar vi för Proofdoor Cup kommande helg. Köping HC på fredag kl.20.00, Arboga på lördag 13.00 och Surahammar på söndag 12.00.

Så där - då var säsongen igång "på riktigt". Med det menar jag att den första matchen spelats och att man nu kan börja "ta" i saker på ett annat sätt än genom bara "vanlig" träning.

Träning i all ära, hårdträning eller what-ever,är ju en sak. Men att komma in i riktiga matchmoment och uppleva hur man uppträder - då blir det en annan sak. Ty "bara" träningsmatcher är ändå oerhört viktiga. Där får man se och uppleva hur spelarna agerar i olika situationer,hur de hanterar matchmoment o.s.v.

Almtuna IS som kom till Västerås på onsdagseftermiddagen,hade enligt tränaren Marcus Ragnarsson ambitionen att "sätta sig i respekt" hos motståndaren VIK. Det gick väl - så där,va? Summeringen torde ha varit precis den motsatta. Nog kändes det som att det var VIK som satte sig i respekt,ett VIK som dominerade matchen efter en - känns tokigt att säga strålande - riktigt bra förstaperiod. Rapp skridskoåkningen; aggresiv fore- och back-checking och rejält och fysiskt spel över hela banan. Bland annat uttalat genom tre offensiva prakt-proppar av Lukas Zetterberg,en "lill-Zäta" som känns som ett rejält kraftpaket dennVIa säsong.

Individuell spelarkritik är alldeles för tidigt att komma med (eller?),men jag konstaterar att man geomgående känns starka och rappa. Att arbetsmoralen känns oerhört hög rakt igenom,då man såg intensiteten i såvär fore- som back-checking. Och - kanske det viktigaste utfallet denna kväll - att det försvarsspel som förde laget till Allsvenskan i våras,har fortsatt att utvecklas. Spelet i defensiv zon kändes tryggt,spelarnas agerande i spelet utan puck var föredömligt och Marcus Dahlbom i målet ser ut att fortsätta växa ut till en toppmålvakt.

Som sagt - en bra förstakvart, en ganska blek och grå andraperiod följt av en riktigt hygglig tredjeronda. Och så två grymt snygga och kyliga straffavslut genom Johan Skinnars och Mattias Beck. Känns tryggt att veta inför kommande straffavgöranden - för sådana kommer det att bli. Serien känns jämn och mycket oviss redan nu.

Den första matchen innebär alltid mest fokus på nyförvärven,så även i går. Och konstaterar att samtliga "såg bra ut" vilket lovar gott. Då var ända två kommande "bärande" backpjäser borta: Kenny Källström och Acke Ringström. Junioren Emil Forsgren fick vara med och han agerade som alla juniorer brukar - helt respektlöst,lugnt och utan några synliga nervproblem. Emil kommer säkert att få fler chanser under säsongen.

De svar som Paananen/Ivarsson fick direkt,var dels att försvarsspelet sitter,men att anfallsspelet måste bli rakare och rejälare. Mer in på mål. Almtuna hade - som kanske de flesta allsvenska lag - stora och starka backar,som gör det svårt. Men för att göra allsvenska mål gäller att man kliver in i "skiten" och gör det där lilla extra och oväntade. VIK har i år en riktigt spännande forwards-uppsättning. Det här känns - spännande!

Nu väntar vi bara in Proofdoor Cup i Köping nästa helg!

VIK:s allra förste importspelare,lämnade aldrig några stora spår efter sig. Men likt de flesta canadensiska spelare som förekom i Sverige under 60-talet,så var han vad som dåtiden kallade "en färgstark profil".

Han hette egentligen Hilliard Leachman, men kallades aldrig för annat än "Curly". Enligt brittiska källor berodde det mest på att han inte alls var just lockig,utan fast mer snaggad. Tufft på den tiden.

Curly (jo så var det - inte "Curley") föddes i Winnipeg ute på den canadensiska prärien,den 25/7 1934. Ett av totalt fem syskon och Curlys lott i livet blev inledningsvis plåtslagare. Det blev naturlligtvis även hockey slanten,och efter flera turer i olika amatör- och halvproffsligor,så gick turen till Europa och England 1956. 

Engelsk proffshockey var inte bara stor,den var gigantisk under åren efter andra världskriget och fram till 1960. Lagen innehöll till 90 % canadensare och amerikaner,och lagen var oerhört bra. Det var vanligt förekommande att de här lagen reste över till Sverige för att matcha Tre Konor,och oftast slutade de matcherna i stora siffror och segrar för "engelsmännen". Lag som Wembley Lions,Nottingham Panthers,Brighton Tigers och Paisley Pirates var fruktade motståndare för svenska lag. 

Curly Leachman hamnade i Wembley Lions 1956 och beskrevs som den smalaste hockeyspelare man sett. 189 cm lång och vägandes 69 kilo, så kallades han för "The thin man" eller "The stringbean". Det sägs att han varnade lagets massör med ett : "Var försiktig så du inte skär dig på mina revben"...  Men han var också en spelskicklig back. Det blev drygt tre säsongen i Wembley,innan Curly gjorde som så många andra canadensare i England,då proffshockeyn kraschade i slutet av 60-talet: han drog till Sverige. Blev s.k. spelande tränare i Tranås AIF i div.2 och var med och spelade upp laget till Allsvenskan. Jag minns att jag såg honom i en match mot VIK ute på Rocklunda,då han blev av med sin sista kvarvarande tand!  

När Tranås åkte ur Allsvenskan 1962,så flyttade Curly upp till Västerås och blev - jovisst - spelande tränare i VIK. Men han gjorde aldrig någon succé. Hade svårt att hänga med i det höga tempot och var inte speciellt framträdande vare sig offensivt eller defensivt. Mitt eget största minne av Curly kom ifrån den gången jag åkte runt och försökte spela bandy (förlåt!) på allmänhetens åkning,och Curly kom fram till mig efter A-lagets träning och bad att få känna på min bandyklubba. Han berättade att han spelat 15 minuter bandy i Tranås och att han då varit utvisad i 10 av dessa...

Men som sagt - succén uteblev och det var även Curlys sista år som aktiv spelare. Påföljande säsong återfanns han som enbart tränare för Västra Frölunda,även det en säsong utan succé. Curlys sista säsong som inblandad i hockeysporten var 1964/65,då han var tränare för schweiziska EHC Visp. Efter det flyttade han hem till Canada och Vancouver,med en icke helt glamorös tillvaro som chaufför åt en öl-firma!

Det ska tilläggas att Curly Leachman även var en duktig sångare och en jäkel på att spela ukulele! Under åren i London förekom han som artist på diverse restauranger och barer.

 

I dag - snart 3 månader sedan den läskiga majmåndagen då jag nästan förlorade min fru - har vi beslutat att berätta vad som egentligen hände. Detta mest med tanke på det enorma gensvar och de fantastiska sympatibevisen vi nästan dränktes i. Vi tycker vi är skyldiga att berätta. Så :

-Det var en tidig måndagmorgon då jag väcktes av Ingrid som hade förtvivlat ont i magen. Till saken hör då dels att Ingrid "har aldrig ont" - hon bara aldrig klagar. Och dels hennes historia med konstanta mag- och tarmproblem sedan mer än 50 år. Så - ont i magen? Det var inget vi reagerade direkt på. Inte förrän vi upptäckte att han mådde illa, kräktes blod och upptäckte blod i bäde kiss och bajs. Plus en smärta som gjorde att hon inte kunde gå rak. Så det blev bil till akuten,,där man lycktligtvis insåg allvaret och tog hand om "oss" direkt.

Det konstaterades att hon hade 39 graders feber och så ont att hon skakade hel och inte kunde ligga stilla. Det blev prover givetvis och läkaren bedömde att det måste till röntgen. På eftermmiddagen kl.16.00. Det här var kl.10.00. Hon fick tre doser med smärtstillande - inget hjälpte. Slutligen somnade hon av ren utmattning och jag fick rådet att åka hem. "Din hustru ska röntgas och blir i alla fall kvar över natten".

Så jag åkte hem - orolig och väldigt ledsen förstås. En timme senare fick jag ett samtal. "Vi har kontaterat att hennes tjorcktarm spruckit och vi måste operera akut i natt. Omgående.". Det var fråga om livet. Operationen genomfördes och man tvingades kapa en stor bit av tarmen som var helt död,samtidigt som man konstaterade att allt tarminnehåll runnit ut i bukhålan och orsakat inflammation med nästa påföljd möjlig blodförgiftning.

Enligt läkaren blev det en svår och omfattande operation,som resulterade i en s.k. stomipåse på magen och när jag två dagar efteråt äntligen fick träffa Ingrid igen,så var hon givetvis fullproppad med smärtstillande droger och en hel mängd med dränderingsslangar. Det var inga rolliga dagar som följde. På grund av drogerna,tvingades man till 24 timmar bevakning per dygn, då förvirringen i kopplingen operation/medicinerin gjorde situtationen besvärlig. 

I dag, nästan tre månader senare, är de yttre märkena efter ingreppet läkta. Återstår några otäcka ärr, men annars verkar allt så normalt som man kan räkna med. Insidan är inte fullt läkt. Man tvingades ta bort en stor del av tarmen,som var förstörd (död,var termern man använde) och Ingrid lever nu med en s.k. stomi-påse på magen. Den fysiska läkprocessen är avklarad - den rent psykiska återstår. Den är oerhört svår att bemästra och vi tvingas jobba hårt - varje dag. 

Alla känslor som vi båda genomlevt/genomlever,har slitit kolossalt på oss och det finns inte mycket energi att ösa ur. Men vi fixar det. Tack vare den kärlek som vi hyser till varandra i ett förhållande som varat i mer än 50 år. Det är där vi hittar kraften och energin.

PLUS - än en gång: det fantastiska stöd som vi fått från hudratals människor landet runt. Hockeyrelaterade personer, media-folk, vänner, flyktiga bekanta och andra som jag inte ens visste fanns! Ni alla har varit en stor del i läkeprocessen och vi är ödmjukt tacksamma för all kärlek vi känt.

Nu krigar vi vidare - få se framåt september hur fortsättningen blir. Då träffar vi chefs-kirurgen igen för en gemensam bedömning om framtiden.

Tills dess - tack, eller snarare. TACK!