engulsvartgurka.blogg.se

VIK:s allra förste importspelare,lämnade aldrig några stora spår efter sig. Men likt de flesta canadensiska spelare som förekom i Sverige under 60-talet,så var han vad som dåtiden kallade "en färgstark profil".

Han hette egentligen Hilliard Leachman, men kallades aldrig för annat än "Curly". Enligt brittiska källor berodde det mest på att han inte alls var just lockig,utan fast mer snaggad. Tufft på den tiden.

Curly (jo så var det - inte "Curley") föddes i Winnipeg ute på den canadensiska prärien,den 25/7 1934. Ett av totalt fem syskon och Curlys lott i livet blev inledningsvis plåtslagare. Det blev naturlligtvis även hockey slanten,och efter flera turer i olika amatör- och halvproffsligor,så gick turen till Europa och England 1956. 

Engelsk proffshockey var inte bara stor,den var gigantisk under åren efter andra världskriget och fram till 1960. Lagen innehöll till 90 % canadensare och amerikaner,och lagen var oerhört bra. Det var vanligt förekommande att de här lagen reste över till Sverige för att matcha Tre Konor,och oftast slutade de matcherna i stora siffror och segrar för "engelsmännen". Lag som Wembley Lions,Nottingham Panthers,Brighton Tigers och Paisley Pirates var fruktade motståndare för svenska lag. 

Curly Leachman hamnade i Wembley Lions 1956 och beskrevs som den smalaste hockeyspelare man sett. 189 cm lång och vägandes 69 kilo, så kallades han för "The thin man" eller "The stringbean". Det sägs att han varnade lagets massör med ett : "Var försiktig så du inte skär dig på mina revben"...  Men han var också en spelskicklig back. Det blev drygt tre säsongen i Wembley,innan Curly gjorde som så många andra canadensare i England,då proffshockeyn kraschade i slutet av 60-talet: han drog till Sverige. Blev s.k. spelande tränare i Tranås AIF i div.2 och var med och spelade upp laget till Allsvenskan. Jag minns att jag såg honom i en match mot VIK ute på Rocklunda,då han blev av med sin sista kvarvarande tand!  

När Tranås åkte ur Allsvenskan 1962,så flyttade Curly upp till Västerås och blev - jovisst - spelande tränare i VIK. Men han gjorde aldrig någon succé. Hade svårt att hänga med i det höga tempot och var inte speciellt framträdande vare sig offensivt eller defensivt. Mitt eget största minne av Curly kom ifrån den gången jag åkte runt och försökte spela bandy (förlåt!) på allmänhetens åkning,och Curly kom fram till mig efter A-lagets träning och bad att få känna på min bandyklubba. Han berättade att han spelat 15 minuter bandy i Tranås och att han då varit utvisad i 10 av dessa...

Men som sagt - succén uteblev och det var även Curlys sista år som aktiv spelare. Påföljande säsong återfanns han som enbart tränare för Västra Frölunda,även det en säsong utan succé. Curlys sista säsong som inblandad i hockeysporten var 1964/65,då han var tränare för schweiziska EHC Visp. Efter det flyttade han hem till Canada och Vancouver,med en icke helt glamorös tillvaro som chaufför åt en öl-firma!

Det ska tilläggas att Curly Leachman även var en duktig sångare och en jäkel på att spela ukulele! Under åren i London förekom han som artist på diverse restauranger och barer.

 

I dag - snart 3 månader sedan den läskiga majmåndagen då jag nästan förlorade min fru - har vi beslutat att berätta vad som egentligen hände. Detta mest med tanke på det enorma gensvar och de fantastiska sympatibevisen vi nästan dränktes i. Vi tycker vi är skyldiga att berätta. Så :

-Det var en tidig måndagmorgon då jag väcktes av Ingrid som hade förtvivlat ont i magen. Till saken hör då dels att Ingrid "har aldrig ont" - hon bara aldrig klagar. Och dels hennes historia med konstanta mag- och tarmproblem sedan mer än 50 år. Så - ont i magen? Det var inget vi reagerade direkt på. Inte förrän vi upptäckte att han mådde illa, kräktes blod och upptäckte blod i bäde kiss och bajs. Plus en smärta som gjorde att hon inte kunde gå rak. Så det blev bil till akuten,,där man lycktligtvis insåg allvaret och tog hand om "oss" direkt.

Det konstaterades att hon hade 39 graders feber och så ont att hon skakade hel och inte kunde ligga stilla. Det blev prover givetvis och läkaren bedömde att det måste till röntgen. På eftermmiddagen kl.16.00. Det här var kl.10.00. Hon fick tre doser med smärtstillande - inget hjälpte. Slutligen somnade hon av ren utmattning och jag fick rådet att åka hem. "Din hustru ska röntgas och blir i alla fall kvar över natten".

Så jag åkte hem - orolig och väldigt ledsen förstås. En timme senare fick jag ett samtal. "Vi har kontaterat att hennes tjorcktarm spruckit och vi måste operera akut i natt. Omgående.". Det var fråga om livet. Operationen genomfördes och man tvingades kapa en stor bit av tarmen som var helt död,samtidigt som man konstaterade att allt tarminnehåll runnit ut i bukhålan och orsakat inflammation med nästa påföljd möjlig blodförgiftning.

Enligt läkaren blev det en svår och omfattande operation,som resulterade i en s.k. stomipåse på magen och när jag två dagar efteråt äntligen fick träffa Ingrid igen,så var hon givetvis fullproppad med smärtstillande droger och en hel mängd med dränderingsslangar. Det var inga rolliga dagar som följde. På grund av drogerna,tvingades man till 24 timmar bevakning per dygn, då förvirringen i kopplingen operation/medicinerin gjorde situtationen besvärlig. 

I dag, nästan tre månader senare, är de yttre märkena efter ingreppet läkta. Återstår några otäcka ärr, men annars verkar allt så normalt som man kan räkna med. Insidan är inte fullt läkt. Man tvingades ta bort en stor del av tarmen,som var förstörd (död,var termern man använde) och Ingrid lever nu med en s.k. stomi-påse på magen. Den fysiska läkprocessen är avklarad - den rent psykiska återstår. Den är oerhört svår att bemästra och vi tvingas jobba hårt - varje dag. 

Alla känslor som vi båda genomlevt/genomlever,har slitit kolossalt på oss och det finns inte mycket energi att ösa ur. Men vi fixar det. Tack vare den kärlek som vi hyser till varandra i ett förhållande som varat i mer än 50 år. Det är där vi hittar kraften och energin.

PLUS - än en gång: det fantastiska stöd som vi fått från hudratals människor landet runt. Hockeyrelaterade personer, media-folk, vänner, flyktiga bekanta och andra som jag inte ens visste fanns! Ni alla har varit en stor del i läkeprocessen och vi är ödmjukt tacksamma för all kärlek vi känt.

Nu krigar vi vidare - få se framåt september hur fortsättningen blir. Då träffar vi chefs-kirurgen igen för en gemensam bedömning om framtiden.

Tills dess - tack, eller snarare. TACK!

 

 

 

 

I dag har det blivit dags att presentera en av VIK:s mer udda tilltänkta stjärnforwards genom åren. Det kräver först en liten förklaring om svenska hockey-proffs. Och då kanske de flesta tänker på Uffe Sterner, den förste svensk att spela i NHL (fast många anser att svenskättlingen Vic Lindquist egentligen var först. Men svenska "proffs" i utlandet? Det förekom redan 1910,då Nisse Molander inledde sin karriär i tyska Berliner SC. Han stannade där i hela 17 år och följdes av Erik Burman och "Lulle" Johansson. 1951 hade "Lulles" son - som givetvis kallade "Lill-Lulle" och senare blev spelande tränare för VIK,gjort stor succé i väst-tyska Preussen Krefeld. Vilket i sin tur innebar att klubbar ute i Europa fick upp ögonen för svenska spelare. Däribland Stig "Stikkan" Eek. 
"Stikkan" hade gjort A-lagsdebut för Hornstulls IF i Stockholmsserien,blott 14 år gammal,och visat upp stor talang.Efter fyra säsongern i de lägre serierna i Stockholm,hamnade han i storklubben Hammarby 1949,drog vidare till allsvenskt spel i IFK Norrköping och därefter AIK. Innan representanter för Preussen Krefeld hörde av sig. 

"Jag högg direkt" berättade "Stikkan" - många år senare.. "Jag var 19 år och ville uppleva äventyr, så jag tackade ja". Men proffslivet var ju aningen annorlunda där och då. "Jag fick ingen lön" påpekade "Stikkan". "Det var fri mat,fri bostad och litet fickpengar då och då. När det gått bra för mig och laget,kunde klubbens president komma upp på rummet och dryga ut fickpengarna en aning. Det här var en kul upplevelse och det gick ganska bra för mig.  Publiken gillade mig tack vare min spelstil - snabb och teknisk - och jag tvides bra".

Men det blev bara en säsong. "Jag måste tänka på framtiden och utbildning,så det blev biljett hem till Stockholm och spel i Allsvenskan för Atlas Diesel i en säsong".

1954 flyttade "Stikkan" till Västerås och försökte slå sig in i VIK:s A-lag. Det gick - så där. Den spelstil som Stig Eek representerade,passade inte alls in i svensk topphockey. Eller rent ut sagt - han kunde inte ta en plats i laget. Det blev bara fem träningsmatcher (med två gjorda mål),och resten av karriären tillbringades i div3-klubbar som Norrahamar, Vallentuna, Norrby och Reymersholm - där han avslutade sin karriär som s.k. spelande tränare 1961. 

Man kan nog vara säker när man konstaterar att "Stikkan" Eek var vårt sista "proffs", som spelade för enbart mat och husrum som ersättning....

 

Stig"Stikkan"Eek

1932/01/23

Allsvensk hockey för Hammarby IF, AIK, IFK Norrköping och Atlas Diesels IF.

Utlandskarriär för Preussen Krefeld och HC Davos.

 

 

I en liten serie artiklar tänker jag presentera/berätta litet om spelare som kommit och gått ur VIK-leden. En del utan att göra några avtryck alls; andra som visat sig från diverse märkliga sidor och återigen andra som bara "försvunnit".

Jag tänker börja med Peter Torsson. Bekant namn? Säkerligen inte för de flesta. Peter - född 5/4 1976 - inledde karriären i Linköpings HC,där han gjorde A-lagsdebut som 15-årig 1991. Peter drog till sig uppmärksamhet från första början,och landade via hockey-gymnasiet i Västerås hos VIK. Året var då 1992.

Redan första säsongen i VIK blev det också landslagsdebut i Tre Kronors U17-lag och han spåddes en riktigt lysande karriär. 1993 fick han göra A-lagsdebut med VIK i Elitserien och fram till säsongen 96/97 (fanns med i varje match med A-laget det året) så gratulerade man varandra i ViK-organisationen till ett verkligt kap.

Men till hösten 1997 tog karriären en annan riktning. Peter erbjöds ett "scholarship"alltså ett stipendium,från St.Clouds College i USA och tog klivet över Atlanten - för att aldrig mer återkomma!

Här visade VIK-talangen framstående sidor i såväl hockey som studier,vilket ledde vidare till fler stipendier och utbildningsmöjligheter jämsides med hockeyn. Som bland annat ledde till WCHA:s All Academic team,innan en oändlig rad med knäskador började stöka till utvecklingen. Fem knäoperationer senare,tvingades Peter inse att karriären som spelare var över - och 24 år gammal var det bara att hänga undan spelarutrustingen år 2000.

År 2002 inledde han en ny karriär, nu som coach och har sedan dess lett ungdomslag till inte mindre än 16 ligatitlar och nu började man få upp ögonen för den förre VIK-forwarden.

Många av de spelare som Peter coachat/utbildat har gått vidare långt i sina resp. karriärer,exempelvis i såväl NHL som USHL och NAHL. 

Vid sidan av coachjobbet och hans jobb i finansbranschen,är han även verksam som rådgivare/konsult för NHL-prospekt och unga talanger. I år har han varit rådgivare för två spelare som fanns med i NHL-draften och sex andra som deltagit vid NHL-lagens prospektläger. I dag är han rådgivare för drygt 40 spelare inom college- och juniorhockeyn och andra ligor som NAHL och USHL.

Peter Torsson har i dag ett grundmurat fint rykte inom utvecklingen av unga spelare med höga framtidsplaner. En av de större organisationerna inom spelarutveckling i Canada,utnämnde nyligen Torsson till Senior Vice President för USA och bland lovorden kan man höra att "Peter har liknande sätt att leda och utveckla som flera av coacherna i NHL. Hans förmåga att snabbt analysera och lösa problem under en match är imponerande". 

Det blir intressant att följa den fortsatta utvecklingen för Peter, då bland annat i hans roll som "Director of Hockey" för California Golden Bears, där han har hela huvudansvaret för all hockey i klubben.

Peter Torsson

född 1976/04/05

forward

Spelat i VIK under tiden 1992/93 till 1996/97.

Totalt 59 matcher; ett mål och fyra assists.

Tre Kronor U17: fyra matcher

Tre Kronor U18: fyra matcher

Tre säsonger i St.Cloud´s College-lag: 69 matcher,fyra mål och 10 assists.