engulsvartgurka.blogg.se

Uttrycket "på hockeyns bakgårdar" torde vara väl tillämpligt på årets upplaga av VIK Hockey. Och då menar jag inte att vara respektlös, även om det givetvis låter så. Men medge att det är viss skillnad att spela på Hovet, Ejendal Arena, T2 Center och Fjällräven Center mot lag som AIK, Leksand. Björklöven och Modo. Nu i höst så får vi i stället uppleva och resa till platser som Grums, Forshaga, Lindesberg och Enköping. Och som sagt - jag har inget emot någon av dessa städer rent principiellt, men när det gäller hockey och VIK så föredrar jag att se deras matcher i de förstnämnda arenorna.

Nu är det vad det är och även om jag personligen tycker att jag själv har lyckats intrumfa i hjärnkontoret att "det är här vi är - like it or bust", så finns det fortfarande en del "bitter-gubbar" där ute som inte vill släppa den där jävla matchen i Umeå i den tredje mars. Säger än en gång som jag tidigare sagt: "Det var inte där och då som vi åkte ur Hockeyallsvenskan, det var i skitmatcher mot lag som Vita Hästen och Tingsryd hemma i ABB Arena som tokflopparna inträffade".

************************

Jag tror att dagens problem är inte att laget har svårt att acceptera läget. Problemet ligger mer hos betraktarna, som fortfarande jobbar med jämförelser som "fan, vi måste spela bättre mot dom här skitlagen". Inse att dagens VIK är ett division 1-lag. Man håller inte allsvensk klass, men har heller inte vare sig möjlighet eller målsättning att vara av den digniteten i dag. Precis som coach Paananen och spelarna själva säger, "vi lär oss hela tiden" och "varje match är ett nytt inlärningskapitel", så bör nog vi på läktarna försöka acceptera det. VIK blir bättre för varje match som spelas. Efter de hittills spelade omgångarna så tycker åtminstone jag, att laget spelat kanske tre riktigt bra perioder. Resten har varit på något vis, ett studerande av hur motståndarna agerar, för att sedan i matchernas slutskede dra nytta av tyngd, kraft och ork och helt enkelt mala ner motståndet. 

***********************

Det alla vi måste inse är att alla lag i serien gör precis allt för att göra livet surt för oss gulsvarta - laget inkluderat. Man spelar ganska fult, man filmar, man drar ut på byten, man försöker på alla vis dra ner på tempot för att det inte ska gynna VIK o.s.v. Det litet mer irriterande är att även domarna tycks ha anammat detta. De randiga känns på något vis extra auktoritära när man ska döma VIK:s matcher, man vill på något märkligt vis demonstrera att "det är minsann vi som leder matcherna" och "här ska dom inte komma och tro något". Ett typexempel var matchen i Surahammar, där domaren efter bara några minuters spel åkte fram till VIK-båset och röt till "Varning VIK - ni maskar med bytena", när laget var sena ut till ett nedsläpp. Det här är bara några av alla de problem som dagens VIK får jobba med och - som man MÅSTE lära sig bemästra. Och som man med mina ögon sett har lyckats bra med hittills. 

**************************

Nu gäller det vidare att sluta dra på "oss" utvisningar som inte egentligen behövs. Att inte låta sig provoceras utan att lära sig ta en tjyvsmäll och kanske ge igen i ett senare skede av matchen - kort sagt att "välja sina strider" bättre. Klarar man det och med VIK:s hittills strålande PP-spel i fokus, så kommer Gulsvart att ösa in mål i fortsättningen. Disciplin, ödmjukhet och tålamod är de tre viktigaste nyckelorden för vidare framgångar för VIK i höstens Hockey-etta. Att inse att vi nu spelar där vi gör och att använda det urtråkiga "gilla läget". 

********************

Så kom igen nu - det här kan bli kul!

 

Nu har jag i och för sig aldrig tvivlat på idrotten som en samhällelig institution, men du som någonsin gjort det skulle varit med mig i veckan som har gått. Jag kan garantera att du - liksom jag - fått tillbaka tron igen. Detta genom två "resor/upplevelser" jag varit med om i - Surahammar, av alla ställen!

I onsdags var den första. Då VIK nu spelar på den nivå man gör, alltså i landets tredje liga i dignitet, så är numera uppgifterna att ta sig an - inte Leksand, AIK eller MoDo, utan Köping, Surahammar och Grums bland andra. Så det blev till att packa bilen och dra till "Sura" i onsdags.

Och när man väl kliver in i Sura-hallen, det var 16 år sedan senaste gången, så upptäcker man att ingenting har förändrats! Det var som en resa bakåt i tiden, till tider som var. Redan i form av parkeringsvakter, om vi ska ta det hela i ordning, (var finns parkeringsvakter på idrottsevenemang numera?), som vänligt upplyste om att "jag vill ha en tjuga av dig". Vidare vid insläppet till hallen, där två ytterst vänliga damer hälsade välkommen, och sedan till min förväntade sittplats, där en annan dam nästan generat påpekade att "vi har ju inte numrerade platser, så sitt kvar om du vill ha just den stolen resten av matchen". Och "vi har inte de resurser som finns på större arenor". Nää - helt rätt. Men här i Sura möttes man av något som man sällan möter på större arenor - nämligen vänlighet, värme och artighet! Man kände sig helt enkelt välkommen! När man så intagit sin plats och ser sig omkring, så sitter det västeråsare och "suringar" på platser bredvid varandra och ingen var rädd för någon som helst "fientlighet". Mera nostalgi - precis som den gången för 16 år sedan, så knallar dom omkring, de gamla lirarna som "Tigern" Norrström, Günther Rauch och Pelle Bäckman för att bara  nämna ett fåtal. De sitter liksom kvar i väggarna, liksom den gigantiska bilden av "Sura-Pelle" Pettersson på ena väggen gör, som en "reminder" om tider som varit. När så speakern glatt meddelar att "så här mycket folk har vi inte haft i Sura sedan Aders Möbler hade 50 % på skinnmöbler och gratis kaffe", ja - vad säger man?

Matcharrangemanget med nationalsång (!) i hård-rocksversion av en ung "suring", till korvgrillning utanför hallen och knattematch med blandade tjej/pojk-lag i pausen - alltså, allt var så jäkla behagligt! Det kändes som att Sura-hallen var kvar i en tids-maskin från sent 60-tal - det vill säga, hockeyupplevelse som det var då. Utan huliganer, utan allt för många hårda och elaka ord, utan en sportslig och tjaa "mysig" atmosfär. När det sedan visade sig att Suras Blue Hammers inte orkade med att matcha VIK, så var det "nästan" så man tyckte litet synd om alla som var där och hjälpte till - idéellt! 

Två dagar senare var jag tillbaka i Sura Nu gällde det innebandy, där sonsonen numera representerar "Brukets" lag. Samma upplevelse. Ännu en tidsresa. I entrén satt två damer vid ett fällbord och ett litet kassaskrin och tog betalt. En STOR ändring dock - man tog Swisch! Kändes out-of-place på något vis. Så fick man även litet och minimal biljett, som man skulle behålla "bara för att". Kändes rätt på något vis. Då kvällen innebar bruks-derby mot Hallsta, så satt följaktligen Suras supporters på ena halvan och Hallstas på andra halvan av läktaren. Dock inte för att undvika bråk utan helt enkelt "bara-för-att" igen. Några Hallsta-fans hade förirrat sig in på suringarnas läktare. Det gjorde inget alls. Inte ens några glåpord. Fortfarande den här varma, vänliga och familjära känslan. Av att alla hjälper till. Fruar, mammor, sambos, barn och skolungdomar - alla hjälper till! Än en gång - helt idéellt! I den minimala caféterian var det trångt men vänligt - igen. När så småningom publiksiffran ropades ut och konstaterades vara över den som brandmyndigheten tillåter, så var det ingen som reagerade. Även det kändes - OK. En så´n här kväll liksom gjorde det inget. Här gällde det att dra in varje krona till en liten förening och visst lättade man på "lädret" utan att protestera. Och det bästa till sist - när priset till "matchens lirare i de båda lagen" visar sig vara en - wiener-längd, ja då känns bara allting såååå himla rätt!

Så sammantaget - det finns hopp för idrottsrörelsen. De här två kvällarna i Sura har gjort mig extremt glad och varm i hjärtat. Och i fortsättningen lovar jag att hålla en plats kvar i just hjärtat för just - Suras idrott och även för hela Surahammar!