engulsvartgurka.blogg.se

I dag - snart 3 månader sedan den läskiga majmåndagen då jag nästan förlorade min fru - har vi beslutat att berätta vad som egentligen hände. Detta mest med tanke på det enorma gensvar och de fantastiska sympatibevisen vi nästan dränktes i. Vi tycker vi är skyldiga att berätta. Så :

-Det var en tidig måndagmorgon då jag väcktes av Ingrid som hade förtvivlat ont i magen. Till saken hör då dels att Ingrid "har aldrig ont" - hon bara aldrig klagar. Och dels hennes historia med konstanta mag- och tarmproblem sedan mer än 50 år. Så - ont i magen? Det var inget vi reagerade direkt på. Inte förrän vi upptäckte att han mådde illa, kräktes blod och upptäckte blod i bäde kiss och bajs. Plus en smärta som gjorde att hon inte kunde gå rak. Så det blev bil till akuten,,där man lycktligtvis insåg allvaret och tog hand om "oss" direkt.

Det konstaterades att hon hade 39 graders feber och så ont att hon skakade hel och inte kunde ligga stilla. Det blev prover givetvis och läkaren bedömde att det måste till röntgen. På eftermmiddagen kl.16.00. Det här var kl.10.00. Hon fick tre doser med smärtstillande - inget hjälpte. Slutligen somnade hon av ren utmattning och jag fick rådet att åka hem. "Din hustru ska röntgas och blir i alla fall kvar över natten".

Så jag åkte hem - orolig och väldigt ledsen förstås. En timme senare fick jag ett samtal. "Vi har kontaterat att hennes tjorcktarm spruckit och vi måste operera akut i natt. Omgående.". Det var fråga om livet. Operationen genomfördes och man tvingades kapa en stor bit av tarmen som var helt död,samtidigt som man konstaterade att allt tarminnehåll runnit ut i bukhålan och orsakat inflammation med nästa påföljd möjlig blodförgiftning.

Enligt läkaren blev det en svår och omfattande operation,som resulterade i en s.k. stomipåse på magen och när jag två dagar efteråt äntligen fick träffa Ingrid igen,så var hon givetvis fullproppad med smärtstillande droger och en hel mängd med dränderingsslangar. Det var inga rolliga dagar som följde. På grund av drogerna,tvingades man till 24 timmar bevakning per dygn, då förvirringen i kopplingen operation/medicinerin gjorde situtationen besvärlig. 

I dag, nästan tre månader senare, är de yttre märkena efter ingreppet läkta. Återstår några otäcka ärr, men annars verkar allt så normalt som man kan räkna med. Insidan är inte fullt läkt. Man tvingades ta bort en stor del av tarmen,som var förstörd (död,var termern man använde) och Ingrid lever nu med en s.k. stomi-påse på magen. Den fysiska läkprocessen är avklarad - den rent psykiska återstår. Den är oerhört svår att bemästra och vi tvingas jobba hårt - varje dag. 

Alla känslor som vi båda genomlevt/genomlever,har slitit kolossalt på oss och det finns inte mycket energi att ösa ur. Men vi fixar det. Tack vare den kärlek som vi hyser till varandra i ett förhållande som varat i mer än 50 år. Det är där vi hittar kraften och energin.

PLUS - än en gång: det fantastiska stöd som vi fått från hudratals människor landet runt. Hockeyrelaterade personer, media-folk, vänner, flyktiga bekanta och andra som jag inte ens visste fanns! Ni alla har varit en stor del i läkeprocessen och vi är ödmjukt tacksamma för all kärlek vi känt.

Nu krigar vi vidare - få se framåt september hur fortsättningen blir. Då träffar vi chefs-kirurgen igen för en gemensam bedömning om framtiden.

Tills dess - tack, eller snarare. TACK!