engulsvartgurka.blogg.se

Jag är nog en obolig nostalgiker. Håller fast vid det viktiga i att inte glömma sina rötter,även om en del kanske borde glömmas... Jag vet att bl.a. Tre Kronors förbundskapten Pär Mårts alltid framhåller att "Jag tittar aldrig bakåt". Ett uttalande som jag alltid irriterar mig på. För - att titta bakåt är att uppleva historia,och vad är vi utan någon historia? Så mitt budskap är alltid: "Glöm aldrig att titta tillbaka". 

****************

Mina uppväxt/barndomsår tillbringades på Spantgatan. Dit flyttade jag och mina föräldrar 1948 och där bodde jag till 1964. Det var en fantastiskt fin barndomsperiod och ett perfekt klimat att växa upp i. Vi var omkring 20 ungar i huset och vi hade vansinnigt roligt tillsammans. Det blev undan för undan mer och mer idrott. Fotboll på sommaren och hockey o bandy på vintern. Eftersom Spantgatan var mångkulturellt innan ordet ens uppfunnits,så hade vi dagliga kontakter med främst italienarna. Som bebodde nästan halva området. Vi spelade fotboll - "landskamper" - mot italienarna flera gånger i veckan. Det slutade allt som oftast i osämja och slagsmål. Men - nästa dag möttes vi igen på fotbollsplanen. Ingen var långsint och ingen var rasist. Det värsta som slängdes ut var "jäkla spagetti-gubbar",på vilket våra motståndare raskt svarade "Och ni då - jäkla sill-å-potatis-gubbar". Så var det utagerat. Suck - jooo,det VAR bättre förr...

*******************

Flera av de här killarna som var med och spelade,blev med tiden riktigt skickliga fotbollsspelare. Ett antal av dom hamnade t.o.m. i Allsvenskan! Min egen karriär dödades av en VSK-tränare som inte hade mcket pejl på hur man hanterar unga talanger. Jag och två av mina bästa kompisar var ganska duktiga. Talangen fanns och jag tror att jag kan hävda att vi hade - med rätt tränare - blivit hyfsade spelare med tiden. På 50-talet fanns ingen talangjakt,utan det var upp till var och en att ta sig fram. Vi tre bestämde oss en dag för att försöka. Vi kontaktade VSK och cyklade upp till Arosvallen,för att träna med juniorlaget. Vi hälsades välkomna av tränaren - Ola Gerdin - och fick byta om. Sedan kom chocken: "I dag springer vi ut till Billsta och tillbaka!". Va! Vi hade aldrig tänkt oss någon form av löpträning! Vi spelade fotboll - det var därför vi kommit dit! Jag minns att vi tittade på varandra,vi sprang med en liten bit - sedan vände vi tillbaka till Arosvallen och vidare hem igen! Där tog min karriär slut. Fotboll orkade vi hålla på och spela i hur många timmar som helst. Det var roligt. Springa? Enbart? Aldrig i livet. Så min fortsatta karriär som bollsparkare blev i korpen...

*****************