engulsvartgurka.blogg.se

Power meet! Detta märkliga fenomen som älskas av många men avskys av andra. Själv tycker jag att det är ett evenemang i raden,som håller oss västeråsare vakna och alerta. Och som får oss - våga inte säga emot - att gå man ur huse för att förfasas över "hur dom beter sig". Jag kommer att vara en av dom som sitter där och småskrattar åt alltihop. Stora,gamla amerikanska bilar väcker massor av minnen från ungdomsåren. Den tid då raggarna "ägde" Västerås och då den gamla fina "raggar-rundan" existerade. Kopparbergsvägen,Stora Gatan och Sturegatan - runt-runt-runt i varv efter varv efter varv. Vi som var med då glömmer det aldrig.

**************

Det som jag vänder mig emot - dock,är inte i första hand alla som sitter och dricker öl och annat i öppna bilar under kortegen. Och som i stort sett får bära sig åt hur som helst. Nää,det som förvånar och förskräcker mig är de "vanliga vuxna" bland publikmassorna,som gör likadant. Som öppet går omkring med en ölburk i handen,mer eller mindre packade,som dricker ur sin burk och sedan bara kastar den. På något sätt tycker man tydligen att det är legitimt att under de här dagarna bete sig som ett svin. Det - tycker jag är så jäkla patetiskt. Jag tycker att de är helt OK att sitta och kolla in bilarna,att ha med sig en macka eller kyckling och litet öl. Helt OK. Men man behöver inte bli dyngrak och sänka sig ner till grottmänniskenivå för att det är "Power Meet" och att göra detta med hänsyftan till just "Power Meet". Det är inte de bilburna kortegedeltagarna som missköter sig - det är de vuxna vid sidan om spektaklet!

**************

Jag har tidigare berört mina uppväxtår på "Spantis" och även en del från Pilgatan 31 (mitt födelsehu är tyvärr rivet sedan några år - sorgligt,jag som trodde det skulle stå som ett kulturmärke för evigt...). Mina två första skolår tillbringade jag i Hammarbyskolan. De följdes av två år i Lundby kyrskola,beläget alldeles före Lundby kyrka (och i dag familjebostäder!). Det som var gemensamt för de här fyra första skolåren var att det var rena Bullerby-idyllen! Allt var ljust och glatt och trevligt och roligt och vi som gick där trivdes vansinnigt bra. Men sedan kastades man abrupt in i "livet". Knappt fyllda 11 år fick jag börja på Rudbeck,på 5-åriga realskolelinjen. Det var - fruktansvärt! På bara någon dag kastades man från glädje och trivsel,till vad som skulle komma att bli de fem värsta åren i mitt liv. Rudbeck var en mardröm - kort och gott. Konstant mobbing och urusla lärare,som styrdes av en demonisk och oerhört fruktad rektor. De här skolåren var katastrofala och det märktes även i mina betyg. På den här tiden skulle man - som nu - uppnå ett visst resultat i slutbetyget. Misslyckades man det,så fick man gå om den årskursen. Jag fick gå om - två gånger! Efter det insåg både jag.pappa och skolan att det var meningslöst. Så jag fick gå till rektorn och anhålla om ett "fribrev" (!),vilket jag fick och - nu var jag fri. En av de gladaste dagarna i mitt liv,men samtidigt skrämmande. Nu - som 16-åring - väntade världen på mig! Ska återkomma om det...

*************

Ibland är vår värld så oerhört grym och gräsligt orättvis. Läste just om 24-årige bandyspelaren Victor Engström, som alldeles nyss fick lämna jordelivet med diagnosen cancer. 24 år ung! Hans liv hade ju knappt börjat! Måste erkänna att det kom tårar när jag läste det hela. Jag är totalt ointresserad av bandy,men det här handlade om en ung och levnadsglad kille som aldrig fick chansen att riktigt börja livet. Åh,vad jag blir ledsen när jag hör sådana här historier...

**************

Vad som däremot gör mig extremt glad och lycklig - vilket jag ofta framhåller - är att få vara med mina barnbarn Anna och Erik. I går blev jag uppringd och fick frågan om inte vi fyra kunde åka till Sundängen för att sola och bada. "och då kanske ni kan fixa litet mat också" . Sagt och gjort. Vi hade en rolig eftermiddag med bad och mat och massor av skratt. Jag är så lycklig för att barnbarnen över huvud taget vill tillbringa tid med oss gamla stötar. Minns min egen uppväxt. Farfar eller mormor var ju två "dinosaurier"! De var bara såååå gamla och trötta. Det var otänkbart att tillbringa tid med dom,på samma sätt som våra barnbarn nu gör med oss. Det här en fantastisk förmån vi har fått och lita på att vi njuter av det och suger ut varje tänkbar droppe "godis" ur det" Så i morgon onsdag tar vi med Anna och Erik; sätter oss på tåget till Stockholm och tillbringar en heldag där! 

*************

Och om bara en månad är det hockeypremiär!