engulsvartgurka.blogg.se

Nu har jag i och för sig aldrig tvivlat på idrotten som en samhällelig institution, men du som någonsin gjort det skulle varit med mig i veckan som har gått. Jag kan garantera att du - liksom jag - fått tillbaka tron igen. Detta genom två "resor/upplevelser" jag varit med om i - Surahammar, av alla ställen!

I onsdags var den första. Då VIK nu spelar på den nivå man gör, alltså i landets tredje liga i dignitet, så är numera uppgifterna att ta sig an - inte Leksand, AIK eller MoDo, utan Köping, Surahammar och Grums bland andra. Så det blev till att packa bilen och dra till "Sura" i onsdags.

Och när man väl kliver in i Sura-hallen, det var 16 år sedan senaste gången, så upptäcker man att ingenting har förändrats! Det var som en resa bakåt i tiden, till tider som var. Redan i form av parkeringsvakter, om vi ska ta det hela i ordning, (var finns parkeringsvakter på idrottsevenemang numera?), som vänligt upplyste om att "jag vill ha en tjuga av dig". Vidare vid insläppet till hallen, där två ytterst vänliga damer hälsade välkommen, och sedan till min förväntade sittplats, där en annan dam nästan generat påpekade att "vi har ju inte numrerade platser, så sitt kvar om du vill ha just den stolen resten av matchen". Och "vi har inte de resurser som finns på större arenor". Nää - helt rätt. Men här i Sura möttes man av något som man sällan möter på större arenor - nämligen vänlighet, värme och artighet! Man kände sig helt enkelt välkommen! När man så intagit sin plats och ser sig omkring, så sitter det västeråsare och "suringar" på platser bredvid varandra och ingen var rädd för någon som helst "fientlighet". Mera nostalgi - precis som den gången för 16 år sedan, så knallar dom omkring, de gamla lirarna som "Tigern" Norrström, Günther Rauch och Pelle Bäckman för att bara  nämna ett fåtal. De sitter liksom kvar i väggarna, liksom den gigantiska bilden av "Sura-Pelle" Pettersson på ena väggen gör, som en "reminder" om tider som varit. När så speakern glatt meddelar att "så här mycket folk har vi inte haft i Sura sedan Aders Möbler hade 50 % på skinnmöbler och gratis kaffe", ja - vad säger man?

Matcharrangemanget med nationalsång (!) i hård-rocksversion av en ung "suring", till korvgrillning utanför hallen och knattematch med blandade tjej/pojk-lag i pausen - alltså, allt var så jäkla behagligt! Det kändes som att Sura-hallen var kvar i en tids-maskin från sent 60-tal - det vill säga, hockeyupplevelse som det var då. Utan huliganer, utan allt för många hårda och elaka ord, utan en sportslig och tjaa "mysig" atmosfär. När det sedan visade sig att Suras Blue Hammers inte orkade med att matcha VIK, så var det "nästan" så man tyckte litet synd om alla som var där och hjälpte till - idéellt! 

Två dagar senare var jag tillbaka i Sura Nu gällde det innebandy, där sonsonen numera representerar "Brukets" lag. Samma upplevelse. Ännu en tidsresa. I entrén satt två damer vid ett fällbord och ett litet kassaskrin och tog betalt. En STOR ändring dock - man tog Swisch! Kändes out-of-place på något vis. Så fick man även litet och minimal biljett, som man skulle behålla "bara för att". Kändes rätt på något vis. Då kvällen innebar bruks-derby mot Hallsta, så satt följaktligen Suras supporters på ena halvan och Hallstas på andra halvan av läktaren. Dock inte för att undvika bråk utan helt enkelt "bara-för-att" igen. Några Hallsta-fans hade förirrat sig in på suringarnas läktare. Det gjorde inget alls. Inte ens några glåpord. Fortfarande den här varma, vänliga och familjära känslan. Av att alla hjälper till. Fruar, mammor, sambos, barn och skolungdomar - alla hjälper till! Än en gång - helt idéellt! I den minimala caféterian var det trångt men vänligt - igen. När så småningom publiksiffran ropades ut och konstaterades vara över den som brandmyndigheten tillåter, så var det ingen som reagerade. Även det kändes - OK. En så´n här kväll liksom gjorde det inget. Här gällde det att dra in varje krona till en liten förening och visst lättade man på "lädret" utan att protestera. Och det bästa till sist - när priset till "matchens lirare i de båda lagen" visar sig vara en - wiener-längd, ja då känns bara allting såååå himla rätt!

Så sammantaget - det finns hopp för idrottsrörelsen. De här två kvällarna i Sura har gjort mig extremt glad och varm i hjärtat. Och i fortsättningen lovar jag att hålla en plats kvar i just hjärtat för just - Suras idrott och även för hela Surahammar!