engulsvartgurka.blogg.se

Från halv tre i dag,lördag,står Sverige still. Det inleds med en smått magisk VM-semifinal i hockey mellan arvfienderna Sverige och Suomi. Följt av ett kort andnings- och näringsuppehåll,innan det brakar loss på allvar med den mäktiga och med stort intresse emotsedda finalen i ESC. Som det numera heter. Modernt och flashigt ska det vara. Förr hette det helt enkelt "Finalen-i-melodifestivalen",men det var då det. I kväll riktas hela Europas blickar mot Malmö av alla ställen. Zlatans födelseort. Staden där ingen som är född två mil norrut förstår ett ord av vad folk säger och alla intervjuer borde vara textade. Malmö. Home of Percy Nilsson. Say no more...

*******************

Så länge jag kan minnas har jag varit ett stort "Mello-fan". Har älskat de svenska deltävlingarna (tycker absolut inte att det är för många!) och har alla (!) samlings-CD:n. Men med början i fjol hände något. Jag kände - motvilligt - att det här var inte så kul längre. Och när jag funderat - och funderar - över varför,så blir nog svaret "Sean Banan". Där på något vis,dog min känsla och respekt för evenemanget. När en "Sean-Banan" får kliva in på bästa sändningstid,stå och peta sig i näsan och med bakvänd keps framföra något underligt,nää - då och där insåg jag nog att min kärleksaffär till "Mello" är på väg att vara över. De senare åren har artisterna/alstren blivit allt mer udda och när det här beteendet verkar sprida sig ut i  Euorpa (kommer aldrig att glömma de tandlösa ryska gummorna i fjolårets final som NÄSTAN vann) - då får det bli så att jag fortsättningsvis tittar om jag inte har annat att göra.

******************

Men min kära lillasyster Carina och hennes dotter Cecilia befinner sig just nu mitt i spektaklet. Jag är säker på att de har förbaskat roligt och det unnar jag dem verkligen.